Magdas Blogg

Klockan är 7.59 när jag parkerar cykeln vid stationen.
Tåget går 8.03. En del av mina bekanta hävdar att jag är både tidsoptimist och har noll ekonomiskt sinne, men jag är typ aldrig för sen till tåget och jag har aldrig tjuvåkt utan betalar biljetten utan knot. Borde kanske blivit lokförare då tågresande tycks stärka min karaktär i det avseendet.

8.01 - släntrar ner på perrongen, känner igen de andra pendlarna. Undrar när man ska börja hälsa på sina medpendlare? Finns det någon pendlar-etikett för detta?

8.02 - DINGDONG - "Tåget mot Malmö är cirka tre minuter försenat" - oj vad ovanligt och förvånande. De kan lika gärna ändra tidtabellen till 8.06 så slipper de ropa ut det varje dag.

Förvandlingen börjar....

8.06 - tågat rullar in. Jag går direkt och sätter mig i Tysta Kupén, i färdriktningen, och tar upp min bok. Gött, 50 minuter för mig själv.Jag känner mig nöjd.

8.10 - i Glumslöv stiger två damer på. De pratar. Ganska mycket. Jag lutar mig fram och säger "ursäkta men detta är TYSTA kupen". Damerna blir generade och tystnar. Jag känner mig nöjd.

8.28 - i Kävlinge kliver 53-årsherre med flottigt hår, TV-glasögon och tummad portfölj på i sällskap med kollega/kamrat/partner med ryggsäck och ganska fånig keps. Trots att Tysta Kupén har ett antal tomma platser tar Flottmannen sikte på platsen bredvid min och säger "är det ledigt här" Jag suckar högt, och plockar MYCKET långsamt bort min datorväska, kofta och I-pod och ser lidande ut när Flottmannen och hans kompis sätter sig. Plötsligt lutar sig Kepskompisen/partnern/kollegan fram mot mig och viskar: "Kan vi byta plats, jag vill gärna åka på rätt håll?" Jag svarar iskallt "Nej det kan verkligen vi inte" och fortsätter läsa i min bok. Jag känner mig nöjd.

Kepskompisen blänger surt på mig. Jag ignorerar honom totalt. Flottmannen petar tänderna med naglarna och smackar på ett otrevligt vis - MEN HALLÅ, det är TYSTA KUPEN inte OSYNLIGA kupen! Jag tar lite mer av armstödet så att Flottmannen får luta sig lite ut i gången och får en knuff när konduktören går förbi. Jag känner mig nöjd.

I Lund kliver paret av och lämnar lätt doft av svett efter sig. De transpirerade säkert lite extra bara för att hämnas. Genom fönstret ser jag en gammal kollega som styr kosan mot Tysta Kupen... "nejnejnej" tänker jag" kom inte hit!" och låtsas tokläsa i min bok samtidigt som jag sneglar åt sidan... den gamla kollegan går förbi och jag slipper vara trevlig. Jag känner mig nöjd.

8.47 - tåget rullar in på Malmö Central och jag tar min 7-minuterspromenad till kontoret vilket är exakt den tid som behövs för att jag ska bli normal igen, håret på insidan av handflatorna och huggtänderna försvinner (tänk Wolverin i X-Men alt Mr Smith i Matrix) och jag är mitt vanliga vänliga jag igen...