Magdas Blogg

Tänk er följande situation:

Fyra kvinnor i 32-40-årsåldern sätter sig i en bil i ett underjordiskt garage i centrala Köpenhamn. Dagen har ägnats åt shopping på hög nivå: klänningar, ett oräkneligt antal tröjor, husgeråd, skor, handdukar (Marimekko rules), snittblommor, ja till och med en tweeddräkt slank med... (som är både snygg och användbar, Sara). Dock ingen väska denna gång. Inte en enda - vad hände?? NÅVÄL: humöret är på topp, vi är lite svettiga, alla är nöjda med sina inköp, blodsockerhalten är på god nivå även om lite godis inte hade suttit fel. Liksom i Lackalänga stänger kiosken i Köpenhamn tidigt.

Men när vi kommer upp ur garaget händer något. Jag känner mig säker på väderstrecken och tjoar glatt från baksätet:
"Sväng höger, jag vet vart vi ska".
Omedelbart inser alla att vi inte har någon aning om var vi är.
Chauffören, vi kan kalla henne Sara, säger spänt:
"Okej, jag litar på dig."
K, som sitter bredvid mig i baksätet säger glatt:
"Ja jag säger ingenting"
Från passagerarsätet därframme, där den "åksjuka"  Co-Piloten sitter hörs otaliga instruktioner:
"Nu svänger vägen, o akta där kommer en cykel,  nu blir det rött här framme..."
Saras grepp om ratten hårdnar.
"Jag tycker inte om det här" muttrar hon.
K: (muntert) "Nu är vi på Norrebro tror jag, titta där går en liten tant med en kasse, hon har nog en molotov-cocktail i den". Förskräckta skrik från framsätet.
Jag: " Men sväng vänster nudå"
S: (irriterat)" Varför skyltar de inte i den här stan?!"
Jag: (osäkert) "men jag är HELT säker på att vi är på rätt väg"
K: (muntert) "Ja jag har ingen aning"
Copilot: "Nu måste du bromsa, blinka nudå, akta bussen"
Jag: "Vi kanske ska stanna och fråga nån"
Alla: (i falsett) "NEJ!! Usch här verkar JÄTTEskumt"
K: (muntert) "Nu skulle det varit bra med en GPS"
Det blir tyst i bilen. Sara lutar sig lite framåt och spanar efter skyltar. Copiloten mumlar instruktioner lite för sig själv, jag inser att jag faktiskt inte har någon aning och K gnolar en liten melodi och gäspar.
Jag: (ängsligt med dåligt samvete) "Men visst har vi trevligt?"
K: (muntert) "Jaaa, det har vi"
Tystnad från framsätet.

Köpenhamns förorter glimtar förbi. Plötsligt får vi syn på en buss skyltad med Rådhusplatsen, Sara gör en snabb u-sväng och följer efter bussen.
Copilot: "Men den kanske bara ska till garaget"
Sara: (bestämt) "Ja nu kör vi här i alla fall"
Jag bestämmer mig för att vara tyst.
Copiloten: "Nä nu är jag trött på det här"
Plötsligt ropar Sara:"Nu vet jag var vi är! Här ska vi svänga"
Alla:(i mun på varandra)"är du säker på det, ska vi inte åt andra hållet, men där körde vi ju nyss?!"
Sara (BESTÄMT): "Nu kör vi MIN väg"
End of discussion.

Och snart passerar vi Tivoli och alla vet var vi är och är rörande överens om att vi faktiskt visste vart vi var på väg hela tiden. Stämningen är på topp igen och när vi  kör över Bron sjunger vi gråtlåtar från 80-talet (Against All Odds, Careless Whisper, nån slänger fram Total Eclipse of My Heart, Jackie med Ratata...) och lovar varandra att SNART ska vi åka till Köpenhamn igen... Men då tar vi nog tåget.

Och jag lovar att INTE agera vägvisare igen.

(Tack för en härlig eftermiddag, mina allraallra käraste bästa sötaste väninnor, puss&kram och tack för skjutsen till tåget-detta inlägg är HELT tillägnat er!)