Magdas Blogg

Journalistkåren har rest sig som en man - eller i alla fall som två män: kulturredaktör Bergdahl på HD och min brorsa. Redaktören hade skrivit en spalt i dagens HD med anledning av både mitt och andra Arga Medborgares synpunkter på Hästbilden (ja ni får själva surfa in på HD och läsa och titta - snuskisar). Brorsans inlägg kan ni läsa under förra inlägget (Arg på allvar)

Men här nedan hittar ni mitt svar till Gunnar Bergdahl och kulturredaktionen på HD. Och Brorsan.


Bäste redaktör B,

jag har idag läst ditt inlägg beträffande reaktionerna på den bild som publicerades i HD i måndags. Jag var en av dem som reagerade och mailade in till redaktionen och det var därför extra intressant att läsa kommentaren från dig.

Men du har ju missat själva poängen!

Jag har inga som helst problem med att utställningen diskuteras eller att bilder publiceras från densamma. Jag har både sett och hört intervjuer med konstnären/fotografen och tycker att hans resonemang är intressant och tankeväckande. Jag kan själv tänka mig att gå och se utställningen. MEN - jag är vuxen! Jag kan förhålla mig till denna typ av bilder och kan också föra ett teoretiskt resonemang kring den. Det är däremot betydligt knepigare för ett barn som bläddrar till nöjessidorna för att se om det står något om Idol eller någon konsert eller film, att förhålla sig till eller ens förstå bilden.

Utställningen har en åldersgräns och det har den av en anledning. Man varnar vid ingången för starka bilder. Alltså har man som potentiell besökare ett val. Likaväl som man varnar för filmer som innehåller våld eller annat som kan uppfattas som stötande bör man väl i en tidning känna samma ansvar? Likaväl som man stoppar tidningar med storbystade damer i kartonger och ställer på högsta hyllan på macken bör man kanske välja att INTE publicera just denna bild från utställningen? NI hade en valmöjlighet - det hade inte jag eller mina barn.

När ni som tidning publicerar bilder från krig och olyckor tror jag ändå att ni väljer bilder som skonar både läsaren och den som är på bilden, men som ändå säger något om händelsen ni vill beskriva. Bör man inte visa samma empati och hänsyn när man beskriver kulturella fenomen?

Du hänvisar också till att ni som kulturredaktion inte vill framstå som blek och färglös om ni inte vågar utmana gränserna. Självklart ska ni skriva om det som är provocerande och utmanar, men varför publicerades bilderna då på nöjessidorna? Har nöjesredaktionen samma mål?

Man skulle kunna använda bilden som ett exempel på sexuella trakasserier - där lagen otvetydigt anser att den som upplever kränkningen av en handling, en kommentar eller en bild har tolkningsföreträde.
Man skulle kunna diskutera yttrande- och tryckfrihet och kasta in en rondellhund i debatten.
Man skulle kunna resonera kring moralpanik, dubbelmoral och allmän prydhet.
Man skulle kunna utropa kulturskymning.

Men jag väljer att inte göra det.

Jag väljer att använda min yttrandefrihet - och jag tycker fortfarande att det var onödigt och dumt att publicera just den bilden.


Hade också kunnat citera Kandinsky (påhejad av Kulturarbetare C), men nu orkar jag inte hålla på med detta mer. Streck i debatten!! Vi ska sätta upp en ny lampa över köksbordet och det kräver också engagemang.