Kulturutskottet kräver kommentarer
Nämen jättekul att ni läser min blogg.
Men ni kan väl kommentera lite också. Jag ser ju att ni är inne och läser (kollar helt maniskt besöksstatistiken varje dag) Har ni väl lyckats ta er ut på nätet och in på min blogg - ja då är det ju inte så svårt att skriva en liten kommentar - eller?
Fast jag är själv ganska kass på att kommentera, ska skärpa mig Anna o Maria.
Igår såg jag ett avsnitt av 30 Rock, en sitcom som vann Emmy för Bästa komediserie får nån månad sen. Och YES - här har vi en fullgod efterföljare till Seinfeld. Det var rolig humor! Serien går på Canal+ men kommer säkert snart på en kanal nära dig. Passa på att kolla in den då. Annars går det ju alltid en repris-omgång av Vänner på nån kanal och det kan man ALLTID titta på. OCh Sex and The City. Och Frasier. OCh Spin City. Och Scrubs. För att inte tala om den VERKLIGA klassikern Fem i Familjen med Michael J Fox. DET är rolig humor. Men den går inte nånstans längre, jag funderar allvarligt att surfa runt på nätet och leta efter boxen.
Men 30 Rock alltså - check it out.
I nästa vecka åker vi till Tyskland - där kan man få se Vänner dubbat till tyska vilket är både festligt och pikant.
Det var allt från Kultur-utskottet denna gången.
Men ni kan väl kommentera lite också. Jag ser ju att ni är inne och läser (kollar helt maniskt besöksstatistiken varje dag) Har ni väl lyckats ta er ut på nätet och in på min blogg - ja då är det ju inte så svårt att skriva en liten kommentar - eller?
Fast jag är själv ganska kass på att kommentera, ska skärpa mig Anna o Maria.
Igår såg jag ett avsnitt av 30 Rock, en sitcom som vann Emmy för Bästa komediserie får nån månad sen. Och YES - här har vi en fullgod efterföljare till Seinfeld. Det var rolig humor! Serien går på Canal+ men kommer säkert snart på en kanal nära dig. Passa på att kolla in den då. Annars går det ju alltid en repris-omgång av Vänner på nån kanal och det kan man ALLTID titta på. OCh Sex and The City. Och Frasier. OCh Spin City. Och Scrubs. För att inte tala om den VERKLIGA klassikern Fem i Familjen med Michael J Fox. DET är rolig humor. Men den går inte nånstans längre, jag funderar allvarligt att surfa runt på nätet och leta efter boxen.
Men 30 Rock alltså - check it out.
I nästa vecka åker vi till Tyskland - där kan man få se Vänner dubbat till tyska vilket är både festligt och pikant.
Det var allt från Kultur-utskottet denna gången.
Glad igen!
Haha! *truimferande skratt*. Idag bad chefredaktören och ansvarige utgivaren för HD om ursäkt i ledarspalten! Han höll med om att hästbilden var väl grov och att man som tidning har ett annat ansvar än vad konstnärer har, plus att han helt höll med om att det fria valet måste understrykas - du kan välja en uställning men du har svårare att välja bort det som finns i din dagstidning.
Känns mycket mycket bra.
För utlandsbaserade personer så kan jag tipsa om siten www.rondellhund.se, där kan man läsa mer om just detta fenomen.
***
Har precis varit på Friskis&Svettis. Jag brukar gå på Bas-styrka på lördag förmiddag med den förträffliga ledaren Nina (som för övrigt gått ner 38 kilo det senaste året, you go girl!) Tycker oftast att jag är ganska duktig, hänger med bra och i takt, gör alla rörelser och sällar mig ibland till den mer irriterande skaran som hoppar lite extra (Bas är egentligen utan hopp). Men idag gick det bara inte. Jag passgångade och la krokben för mig själv. När alla sprang åt ett håll började jag springa åt det motsatta och mötte alla innan min hjärna lyckades programmera om sig.
Jag var helt i otakt med musiken och kanade runt på mattan när jag skulle göra armhävningar. Sport-BH:n som i vanliga fall sitter som berget började kana upp samtidigt som det kändes som resåren i brallorna släppte lite... Det var riktigt riktigt jobbigt och jag var helt färdig och visste bokstavligt talat inte vilket ben jag skulle stå på. Till och med Fuskis-Tanten som alltid står längst bak och joggar lite på stället och bara gör allting lite halvhjärtat och är ganska lat och lite tjock flinade åt mig. Jag blängde tillbaka - GÖR nånting själv nån himla gång, tänkte jag.
Annars är ju Friskis en ganska trevlig sekt, där ledarna berättar olika små saker ur sina liv vid stretchingen:
"Jaha, ska ni gå ner på rean idag då - byt ben - ja jag ska gå för jag har hängt undan lite fast man inte fick - å ta tag i vaden och pressa - så nu kan ni tro att jag ska göra av med pengar - å så tar vi framsidan på låret - så Peter blir nog inte så glad" Av nån anledning känner många kvinnliga Friskis-ledare för att hänga ut sina respektive på ett inte alltid smickrande sätt inför hela gruppen. Inte så konstigt att det inte är så många män på passen kanske...
Musiken är också av skiftande kvalitet på passen - sällan blir man gladare än när "September" med Earth, Wind & Fire drar igång - viss typ av schlager och E-type funkar också. (OBS - E-Type funkar dock BARA i gympa-sammanhang och aldrig annars). Tyska Rammstein är kanon när man kör styrka. Men att göra hoppsa-steg till en upp-poppad version av Nattens Drottning eller dansbandslåtar - det går fetbort för min del. Idag var det med en låt med Ronny&Ragge - det var i gränslandet, jag vet inte om det var festligt eller pinsamt.
Nån gång ska jag själv bli gympaledare, innan jag fyller 50 tror jag. Då ska jag ha börja passet med Love Shack med B52´s och fortsätta med Disco Inferno. Kanske slänga in nåt med Hewey Lewis and the News - minns ni dem?
Det blir ett härligt retropass för alla födda på 60- och 70-talet - välkomna!
Känns mycket mycket bra.
För utlandsbaserade personer så kan jag tipsa om siten www.rondellhund.se, där kan man läsa mer om just detta fenomen.
***
Har precis varit på Friskis&Svettis. Jag brukar gå på Bas-styrka på lördag förmiddag med den förträffliga ledaren Nina (som för övrigt gått ner 38 kilo det senaste året, you go girl!) Tycker oftast att jag är ganska duktig, hänger med bra och i takt, gör alla rörelser och sällar mig ibland till den mer irriterande skaran som hoppar lite extra (Bas är egentligen utan hopp). Men idag gick det bara inte. Jag passgångade och la krokben för mig själv. När alla sprang åt ett håll började jag springa åt det motsatta och mötte alla innan min hjärna lyckades programmera om sig.
Jag var helt i otakt med musiken och kanade runt på mattan när jag skulle göra armhävningar. Sport-BH:n som i vanliga fall sitter som berget började kana upp samtidigt som det kändes som resåren i brallorna släppte lite... Det var riktigt riktigt jobbigt och jag var helt färdig och visste bokstavligt talat inte vilket ben jag skulle stå på. Till och med Fuskis-Tanten som alltid står längst bak och joggar lite på stället och bara gör allting lite halvhjärtat och är ganska lat och lite tjock flinade åt mig. Jag blängde tillbaka - GÖR nånting själv nån himla gång, tänkte jag.
Annars är ju Friskis en ganska trevlig sekt, där ledarna berättar olika små saker ur sina liv vid stretchingen:
"Jaha, ska ni gå ner på rean idag då - byt ben - ja jag ska gå för jag har hängt undan lite fast man inte fick - å ta tag i vaden och pressa - så nu kan ni tro att jag ska göra av med pengar - å så tar vi framsidan på låret - så Peter blir nog inte så glad" Av nån anledning känner många kvinnliga Friskis-ledare för att hänga ut sina respektive på ett inte alltid smickrande sätt inför hela gruppen. Inte så konstigt att det inte är så många män på passen kanske...
Musiken är också av skiftande kvalitet på passen - sällan blir man gladare än när "September" med Earth, Wind & Fire drar igång - viss typ av schlager och E-type funkar också. (OBS - E-Type funkar dock BARA i gympa-sammanhang och aldrig annars). Tyska Rammstein är kanon när man kör styrka. Men att göra hoppsa-steg till en upp-poppad version av Nattens Drottning eller dansbandslåtar - det går fetbort för min del. Idag var det med en låt med Ronny&Ragge - det var i gränslandet, jag vet inte om det var festligt eller pinsamt.
Nån gång ska jag själv bli gympaledare, innan jag fyller 50 tror jag. Då ska jag ha börja passet med Love Shack med B52´s och fortsätta med Disco Inferno. Kanske slänga in nåt med Hewey Lewis and the News - minns ni dem?
Det blir ett härligt retropass för alla födda på 60- och 70-talet - välkomna!
Arg på allvar! - del 2
Journalistkåren har rest sig som en man - eller i alla fall som två män: kulturredaktör Bergdahl på HD och min brorsa. Redaktören hade skrivit en spalt i dagens HD med anledning av både mitt och andra Arga Medborgares synpunkter på Hästbilden (ja ni får själva surfa in på HD och läsa och titta - snuskisar). Brorsans inlägg kan ni läsa under förra inlägget (Arg på allvar)
Men här nedan hittar ni mitt svar till Gunnar Bergdahl och kulturredaktionen på HD. Och Brorsan.
Bäste redaktör B,
jag har idag läst ditt inlägg beträffande reaktionerna på den bild som publicerades i HD i måndags. Jag var en av dem som reagerade och mailade in till redaktionen och det var därför extra intressant att läsa kommentaren från dig.
Men du har ju missat själva poängen!
Jag har inga som helst problem med att utställningen diskuteras eller att bilder publiceras från densamma. Jag har både sett och hört intervjuer med konstnären/fotografen och tycker att hans resonemang är intressant och tankeväckande. Jag kan själv tänka mig att gå och se utställningen. MEN - jag är vuxen! Jag kan förhålla mig till denna typ av bilder och kan också föra ett teoretiskt resonemang kring den. Det är däremot betydligt knepigare för ett barn som bläddrar till nöjessidorna för att se om det står något om Idol eller någon konsert eller film, att förhålla sig till eller ens förstå bilden.
Utställningen har en åldersgräns och det har den av en anledning. Man varnar vid ingången för starka bilder. Alltså har man som potentiell besökare ett val. Likaväl som man varnar för filmer som innehåller våld eller annat som kan uppfattas som stötande bör man väl i en tidning känna samma ansvar? Likaväl som man stoppar tidningar med storbystade damer i kartonger och ställer på högsta hyllan på macken bör man kanske välja att INTE publicera just denna bild från utställningen? NI hade en valmöjlighet - det hade inte jag eller mina barn.
När ni som tidning publicerar bilder från krig och olyckor tror jag ändå att ni väljer bilder som skonar både läsaren och den som är på bilden, men som ändå säger något om händelsen ni vill beskriva. Bör man inte visa samma empati och hänsyn när man beskriver kulturella fenomen?
Du hänvisar också till att ni som kulturredaktion inte vill framstå som blek och färglös om ni inte vågar utmana gränserna. Självklart ska ni skriva om det som är provocerande och utmanar, men varför publicerades bilderna då på nöjessidorna? Har nöjesredaktionen samma mål?
Man skulle kunna använda bilden som ett exempel på sexuella trakasserier - där lagen otvetydigt anser att den som upplever kränkningen av en handling, en kommentar eller en bild har tolkningsföreträde.
Man skulle kunna diskutera yttrande- och tryckfrihet och kasta in en rondellhund i debatten.
Man skulle kunna resonera kring moralpanik, dubbelmoral och allmän prydhet.
Man skulle kunna utropa kulturskymning.
Men jag väljer att inte göra det.
Jag väljer att använda min yttrandefrihet - och jag tycker fortfarande att det var onödigt och dumt att publicera just den bilden.
Hade också kunnat citera Kandinsky (påhejad av Kulturarbetare C), men nu orkar jag inte hålla på med detta mer. Streck i debatten!! Vi ska sätta upp en ny lampa över köksbordet och det kräver också engagemang.
Men här nedan hittar ni mitt svar till Gunnar Bergdahl och kulturredaktionen på HD. Och Brorsan.
Bäste redaktör B,
jag har idag läst ditt inlägg beträffande reaktionerna på den bild som publicerades i HD i måndags. Jag var en av dem som reagerade och mailade in till redaktionen och det var därför extra intressant att läsa kommentaren från dig.
Men du har ju missat själva poängen!
Jag har inga som helst problem med att utställningen diskuteras eller att bilder publiceras från densamma. Jag har både sett och hört intervjuer med konstnären/fotografen och tycker att hans resonemang är intressant och tankeväckande. Jag kan själv tänka mig att gå och se utställningen. MEN - jag är vuxen! Jag kan förhålla mig till denna typ av bilder och kan också föra ett teoretiskt resonemang kring den. Det är däremot betydligt knepigare för ett barn som bläddrar till nöjessidorna för att se om det står något om Idol eller någon konsert eller film, att förhålla sig till eller ens förstå bilden.
Utställningen har en åldersgräns och det har den av en anledning. Man varnar vid ingången för starka bilder. Alltså har man som potentiell besökare ett val. Likaväl som man varnar för filmer som innehåller våld eller annat som kan uppfattas som stötande bör man väl i en tidning känna samma ansvar? Likaväl som man stoppar tidningar med storbystade damer i kartonger och ställer på högsta hyllan på macken bör man kanske välja att INTE publicera just denna bild från utställningen? NI hade en valmöjlighet - det hade inte jag eller mina barn.
När ni som tidning publicerar bilder från krig och olyckor tror jag ändå att ni väljer bilder som skonar både läsaren och den som är på bilden, men som ändå säger något om händelsen ni vill beskriva. Bör man inte visa samma empati och hänsyn när man beskriver kulturella fenomen?
Du hänvisar också till att ni som kulturredaktion inte vill framstå som blek och färglös om ni inte vågar utmana gränserna. Självklart ska ni skriva om det som är provocerande och utmanar, men varför publicerades bilderna då på nöjessidorna? Har nöjesredaktionen samma mål?
Man skulle kunna använda bilden som ett exempel på sexuella trakasserier - där lagen otvetydigt anser att den som upplever kränkningen av en handling, en kommentar eller en bild har tolkningsföreträde.
Man skulle kunna diskutera yttrande- och tryckfrihet och kasta in en rondellhund i debatten.
Man skulle kunna resonera kring moralpanik, dubbelmoral och allmän prydhet.
Man skulle kunna utropa kulturskymning.
Men jag väljer att inte göra det.
Jag väljer att använda min yttrandefrihet - och jag tycker fortfarande att det var onödigt och dumt att publicera just den bilden.
Hade också kunnat citera Kandinsky (påhejad av Kulturarbetare C), men nu orkar jag inte hålla på med detta mer. Streck i debatten!! Vi ska sätta upp en ny lampa över köksbordet och det kräver också engagemang.
Arg på allvar!
Jag är en arg medborgare! Igår skrev jag följande arga mail till redaktionen för Helsingborgs Dagblad:
Godmorgon,
måste bara få uttrycka min förvåning och motvilja mot den bild som publicerades på nöjessidorna i dagens HD. Det är en bild hämtad från utställningen A History of Sex och föreställer en kvinna som utför en sexuell handling med en häst eller något liknande djur.
Jag tycker att det är självklart att den kontroversiella utställningen ska recenseras och diskuteras, men jag har MYCKET svårt att förstå att man väljer att publicera just denna bild i tidningen. Det finns faktiskt andra bilder från utställningen som visats i media som är utmanande men inte lika provocerande. Det är ju dessutom så att sex med djur är olagligt i Sverige. Hade ni publicerat en bild med ett barn i en sexuell situation? Och hade det i så fall varit okej bara för att den gick i utställningen? Jag anser inte det.
Jag har en 14-årig son som som gillar musik och film och läser nöjessidorna varje dag. Det är både onödigt och kränkande att både han och jag ska utsättas för en sån här bild vid morgonteet. Och vi ska inte heller behöva välja bort dessa sidor pga av bilden. Utställningen A History Of Sex har dessutom en åldersgräns och därmed borde ni även tänka en extra gång innan ni väljer vilka bilder ni vill publicera från utställningen.
Tryckfrihet och yttrandefrihet är en självklar rättighet i vårt samhälle, men det innebär också ett ansvar och att man visar respekt för sin omgivning.
Det har ni missat i det här fallet.
Man döljer ju till och med tidningar med bystga damer i kartonger på bensinmackarna - har inte dagstidningarna samma ansvar? Eller är ALLT som kan sorteras in i Kultur-facket okej att visa bara för att det just är Kultur? Tänk Rondell-hund...
Som sann liberal hyllar jag det fria uttrycket och alla får tycka vad de vill, men nån himla ordning får det vara.
Så det så.
Godmorgon,
måste bara få uttrycka min förvåning och motvilja mot den bild som publicerades på nöjessidorna i dagens HD. Det är en bild hämtad från utställningen A History of Sex och föreställer en kvinna som utför en sexuell handling med en häst eller något liknande djur.
Jag tycker att det är självklart att den kontroversiella utställningen ska recenseras och diskuteras, men jag har MYCKET svårt att förstå att man väljer att publicera just denna bild i tidningen. Det finns faktiskt andra bilder från utställningen som visats i media som är utmanande men inte lika provocerande. Det är ju dessutom så att sex med djur är olagligt i Sverige. Hade ni publicerat en bild med ett barn i en sexuell situation? Och hade det i så fall varit okej bara för att den gick i utställningen? Jag anser inte det.
Jag har en 14-årig son som som gillar musik och film och läser nöjessidorna varje dag. Det är både onödigt och kränkande att både han och jag ska utsättas för en sån här bild vid morgonteet. Och vi ska inte heller behöva välja bort dessa sidor pga av bilden. Utställningen A History Of Sex har dessutom en åldersgräns och därmed borde ni även tänka en extra gång innan ni väljer vilka bilder ni vill publicera från utställningen.
Tryckfrihet och yttrandefrihet är en självklar rättighet i vårt samhälle, men det innebär också ett ansvar och att man visar respekt för sin omgivning.
Det har ni missat i det här fallet.
Man döljer ju till och med tidningar med bystga damer i kartonger på bensinmackarna - har inte dagstidningarna samma ansvar? Eller är ALLT som kan sorteras in i Kultur-facket okej att visa bara för att det just är Kultur? Tänk Rondell-hund...
Som sann liberal hyllar jag det fria uttrycket och alla får tycka vad de vill, men nån himla ordning får det vara.
Så det så.
Man måste ju prova...
Igår gjorde vi det.
C och jag var lite nervösa innan, visserligen hade vi båda provat nån gång för rätt många år sen, men det kändes ändå lite som första gången. Vi hade ju aldrig gjort det tillsammans. Och vi var båda överens om att den första gången inte hade varit så bra, själv har jag bara suddiga minnen och tror att det var en hel del sprit med i bilden vid det tillfället.
Men nu var det dags. Vi skulle bli ledsagade av våra vänner som har hållit på i flera år. De hade ordnat det mysigt med goda snacks och lite bubbel innan. Vi pratade på och hade trevligt, men jag tror att vi alla var lite nervösa och exalterade för det som väntade.
Till slut stunden inne.
Vi gick tillsammans in i köket.
Vi fick sätta oss vid bordet och våra vänner berättade mycket noga hur det skulle gå till. Man behövde bara ta så mycket som man ville och om man inte var van kunde man ta det lugnt och bara prova en gång. Alla attiraljer stod redan framme på bordet. Jag kände mig spänd och höll C i handen. Vi hade valt att vara inomhus för vi ville ju inte att grannarna skulle märka något och börja undra.
Kylskåpet öppnades och den första omgången plockades fram. Det hade varit svårt att få tag på, för det finns ju många sorter att välja på och en del är dåliga och ger inte alls samma känsla och njutning. Nej, här skulle det vara högsta kvalitet. Förpackningen öppnades omsorgsfullt. Våra vänner drog njutningsfullt in flera andetag, medan vi andades ytligt - var vi verkligen redo för detta?
Först kändes ingenting - sen kom den karaktäristiska doften. Och det var inte så farligt och vi slappnade av lite. Vi blev tilldelade varsin bit och fick instruktioner hur vi skulle få det i oss.
Och det var helt okej. Känslan var bra, smaken var ungefär som stark, salt ost.
Jag tog två omgångar, C fick i sig fem.
Och med tunnbröd, mandelpotatis, gräddfil och lök så var det faktiskt både gott och trevligt att äta surströmming.
Världens Bästa S-bergs: Tack så hemskt mycket för invigandet i surfirre-ätandets ädla konst. Vi är redo att ta det till nästa level! Men inte förrän om ett år...
C och jag var lite nervösa innan, visserligen hade vi båda provat nån gång för rätt många år sen, men det kändes ändå lite som första gången. Vi hade ju aldrig gjort det tillsammans. Och vi var båda överens om att den första gången inte hade varit så bra, själv har jag bara suddiga minnen och tror att det var en hel del sprit med i bilden vid det tillfället.
Men nu var det dags. Vi skulle bli ledsagade av våra vänner som har hållit på i flera år. De hade ordnat det mysigt med goda snacks och lite bubbel innan. Vi pratade på och hade trevligt, men jag tror att vi alla var lite nervösa och exalterade för det som väntade.
Till slut stunden inne.
Vi gick tillsammans in i köket.
Vi fick sätta oss vid bordet och våra vänner berättade mycket noga hur det skulle gå till. Man behövde bara ta så mycket som man ville och om man inte var van kunde man ta det lugnt och bara prova en gång. Alla attiraljer stod redan framme på bordet. Jag kände mig spänd och höll C i handen. Vi hade valt att vara inomhus för vi ville ju inte att grannarna skulle märka något och börja undra.
Kylskåpet öppnades och den första omgången plockades fram. Det hade varit svårt att få tag på, för det finns ju många sorter att välja på och en del är dåliga och ger inte alls samma känsla och njutning. Nej, här skulle det vara högsta kvalitet. Förpackningen öppnades omsorgsfullt. Våra vänner drog njutningsfullt in flera andetag, medan vi andades ytligt - var vi verkligen redo för detta?
Först kändes ingenting - sen kom den karaktäristiska doften. Och det var inte så farligt och vi slappnade av lite. Vi blev tilldelade varsin bit och fick instruktioner hur vi skulle få det i oss.
Och det var helt okej. Känslan var bra, smaken var ungefär som stark, salt ost.
Jag tog två omgångar, C fick i sig fem.
Och med tunnbröd, mandelpotatis, gräddfil och lök så var det faktiskt både gott och trevligt att äta surströmming.
Världens Bästa S-bergs: Tack så hemskt mycket för invigandet i surfirre-ätandets ädla konst. Vi är redo att ta det till nästa level! Men inte förrän om ett år...
Denna veckan, ett liv...
Veckan är strax slut, eller så börjar den lite beroende på hur man ser det. Helgen är ju härlig för det mesta - denna helg ser jag fram emot kör-konsert och därefter surströmming hos S-bergs, där det alltid är tokigt och roligt. Träna på söndag, kanske hinna gå på den där utställningen på Dunkers....
Veckans bästa: seriestart av Grey´s Anatomy. En av de få TV-serier som jag applåderar efter varje avsnitt. Det är inte bara det att blod stillas och att jag som Läkare-Wanna-Be får mitt lystmäte av operationer och munskydd - alla karaktärer är snygga, mer eller mindre osympatiska, oförmögna att sköta sina liv och krånglar till det på ett helt osannolikt och raffinerat sätt. En höjdarserie helt enkelt och jag gläder mig redan till nästa onsdag.
Veckans värsta: mitt framträdande på personalmötet igår. Jag ville balansera min kollegors ganska torra presentationer och gick igång som en halvtaskig stå-upp-komiker på Finlandsbåten en dålig dag. Jag övertände helt enkelt, topplocket gick och jag kunde inte hejda mig. Jag flamsade. Jag tramsade. Jag pratade olika dialekter. Jag tog till och med några små danssteg. Jag möttes av total tystnad och 50 par korslagda armar. Noll respons.
Jag kunde lika gärna ha haft en clownnäsa och visat rumpan också, det hade i alla fall varit sensationellt. Nu blev det bara - pinsamt. Usch.
Veckans anti-klimax: vägarbetet på E6 är klart! Man kan köra fort rakt fram och det är inga köer och alla är glada och vinkar nästan till varandra - tills man närmar sig Malmö och SMACK så är det ETT NYTT VÄGARBETE på gång, och där sitter man i kön igen och petar näsan som alla andra och frågar sig varför man inte tog tåget i stället...
Veckans Hasse: "Vi måste göra en lapdance för våra kunder helt enkelt, alla måste göra det". Nej tack, inte jag. Men det kunde vara spännande att se honom göra det. Eller inte...
Veckans guldkant: C & jag hämtade varsin piccoloflaska med bubbel från garaget och drack den innan kvällsmaten igår - sen delade vi en 200 grams Frukt&Mandel till efterrätt (i smyg - ville ju inte bjuda barnen). Gott och nyttigt för själen. Lite lyx en torsdag borde alla unna sig
Veckans jobb-succe: över 2000 besökare på vår jobbsida på webben sen i lördags! Annonsen för 75 000 var alltså värd vartenda öre.
Veckans kämpe: C som sliter med alla sina körer och ändå lyckas förmedla glädje och energi till alla som kommer dit, samtidigt som du fixar hund, mat, grabbar och allt annat på jobbet och hemma. Du är bäst!!!!! XXX
Veckans bästa: seriestart av Grey´s Anatomy. En av de få TV-serier som jag applåderar efter varje avsnitt. Det är inte bara det att blod stillas och att jag som Läkare-Wanna-Be får mitt lystmäte av operationer och munskydd - alla karaktärer är snygga, mer eller mindre osympatiska, oförmögna att sköta sina liv och krånglar till det på ett helt osannolikt och raffinerat sätt. En höjdarserie helt enkelt och jag gläder mig redan till nästa onsdag.
Veckans värsta: mitt framträdande på personalmötet igår. Jag ville balansera min kollegors ganska torra presentationer och gick igång som en halvtaskig stå-upp-komiker på Finlandsbåten en dålig dag. Jag övertände helt enkelt, topplocket gick och jag kunde inte hejda mig. Jag flamsade. Jag tramsade. Jag pratade olika dialekter. Jag tog till och med några små danssteg. Jag möttes av total tystnad och 50 par korslagda armar. Noll respons.
Jag kunde lika gärna ha haft en clownnäsa och visat rumpan också, det hade i alla fall varit sensationellt. Nu blev det bara - pinsamt. Usch.
Veckans anti-klimax: vägarbetet på E6 är klart! Man kan köra fort rakt fram och det är inga köer och alla är glada och vinkar nästan till varandra - tills man närmar sig Malmö och SMACK så är det ETT NYTT VÄGARBETE på gång, och där sitter man i kön igen och petar näsan som alla andra och frågar sig varför man inte tog tåget i stället...
Veckans Hasse: "Vi måste göra en lapdance för våra kunder helt enkelt, alla måste göra det". Nej tack, inte jag. Men det kunde vara spännande att se honom göra det. Eller inte...
Veckans guldkant: C & jag hämtade varsin piccoloflaska med bubbel från garaget och drack den innan kvällsmaten igår - sen delade vi en 200 grams Frukt&Mandel till efterrätt (i smyg - ville ju inte bjuda barnen). Gott och nyttigt för själen. Lite lyx en torsdag borde alla unna sig
Veckans jobb-succe: över 2000 besökare på vår jobbsida på webben sen i lördags! Annonsen för 75 000 var alltså värd vartenda öre.
Veckans kämpe: C som sliter med alla sina körer och ändå lyckas förmedla glädje och energi till alla som kommer dit, samtidigt som du fixar hund, mat, grabbar och allt annat på jobbet och hemma. Du är bäst!!!!! XXX
Tonårsmorsa
G ska börja konfirmationsläsa. Han och J ska gå på sommarläger, vilket F redan har gjort och det var minsann en fröjd att få tillbaka en mogen och empatisk tonåring efter två veckors läger utan mobil och dator. Det är nu drygt ett år sen, men stundtals sitter det faktiskt i fortfarande. Vi har stora förhoppningar på att G & J ska genomgå samma utveckling.
Igår var informationsmöte i kyrkan, först mässa och sen möte. Jag väntade in G som kom cyklande till kyrkan och så gick vi in tillsammans
Jag känner mig stolt och glad - detta är en stor grej för mig. En milstolpe liksom.
Föga anar jag....
"Var ska vi sitta" säger jag till G.
Han tittar frågande på mig.
"Ska vi sitta här" säger jag och pekar på en tom rad i mitten, "Så kan vi hålla plats till pappa..."
"Jaa, du kan sitta var du vill, jag ska sitta med Anton" säger G
"Jaha men då kan jag ju också sitta med er" säger jag
"Nej mamma, det kan du INTE" säger G med trött röst och glider iväg längre fram och slår sig ner bredvid Anton och ett gäng andra tonårskillar med tonvis av vax i håret och kroppshållning som ostbågar...
What! Detta var jag inte alls beredd på!!
När jag ser mig omkring upptäcker jag att ALLA andra föräldrar sitter själva och att våra tonåringar sitter nån helt annanstans i kyrkan.
Jag inser att jag är tonårsmorsa.
Jag inser att det dags att börja karva lite i navelsträngen.
Och så småningom vill han förhoppningsvis sitta med mig igen. Kanske redan efter konfa-lägret.
*******
Knep & Knåp För Föräldrar Med Killar Från 11 Och Uppåt
En matte-nöt - om du har sju 14-åriga killar i ett rum, hur mycket vax av typen Extra Strong & Hard går det åt per 14-åring? Och hur mycket syre finns det i detta rum efter 1 timme?
Svar: Ett expertutlåtande från 11-årige hårologen- och frisyrexperten P säger att detta beror på märke, då vissa vax är så hårda att man kan duscha flera gånger utan att vaxet försvinner (och hur äckligt är det då??)- annars troligen en rejäl klump stor som en valnöt per person och dag.
Syre - vad är det?
En fysik-nöt - hur lågt kan ett par jeans sitta utan att man tappar dem och fortfarande kan gå utan att se ut som Zeb Macahan?
Svar: Låg byxa känner ingen begränsning, inte ens en fånig "jagharbajsatibyxan" -gångart hindrar från att ha byxlinningen nånstans under skinkorna. "Det är en image-fråga och ALLA har det " menar Hängets Mästare, P 11 år.
Människor utan lokalsinne
Tänk er följande situation:
Fyra kvinnor i 32-40-årsåldern sätter sig i en bil i ett underjordiskt garage i centrala Köpenhamn. Dagen har ägnats åt shopping på hög nivå: klänningar, ett oräkneligt antal tröjor, husgeråd, skor, handdukar (Marimekko rules), snittblommor, ja till och med en tweeddräkt slank med... (som är både snygg och användbar, Sara). Dock ingen väska denna gång. Inte en enda - vad hände?? NÅVÄL: humöret är på topp, vi är lite svettiga, alla är nöjda med sina inköp, blodsockerhalten är på god nivå även om lite godis inte hade suttit fel. Liksom i Lackalänga stänger kiosken i Köpenhamn tidigt.
Men när vi kommer upp ur garaget händer något. Jag känner mig säker på väderstrecken och tjoar glatt från baksätet:
"Sväng höger, jag vet vart vi ska".
Omedelbart inser alla att vi inte har någon aning om var vi är.
Chauffören, vi kan kalla henne Sara, säger spänt:
"Okej, jag litar på dig."
K, som sitter bredvid mig i baksätet säger glatt:
"Ja jag säger ingenting"
Från passagerarsätet därframme, där den "åksjuka" Co-Piloten sitter hörs otaliga instruktioner:
"Nu svänger vägen, o akta där kommer en cykel, nu blir det rött här framme..."
Saras grepp om ratten hårdnar.
"Jag tycker inte om det här" muttrar hon.
K: (muntert) "Nu är vi på Norrebro tror jag, titta där går en liten tant med en kasse, hon har nog en molotov-cocktail i den". Förskräckta skrik från framsätet.
Jag: " Men sväng vänster nudå"
S: (irriterat)" Varför skyltar de inte i den här stan?!"
Jag: (osäkert) "men jag är HELT säker på att vi är på rätt väg"
K: (muntert) "Ja jag har ingen aning"
Copilot: "Nu måste du bromsa, blinka nudå, akta bussen"
Jag: "Vi kanske ska stanna och fråga nån"
Alla: (i falsett) "NEJ!! Usch här verkar JÄTTEskumt"
K: (muntert) "Nu skulle det varit bra med en GPS"
Det blir tyst i bilen. Sara lutar sig lite framåt och spanar efter skyltar. Copiloten mumlar instruktioner lite för sig själv, jag inser att jag faktiskt inte har någon aning och K gnolar en liten melodi och gäspar.
Jag: (ängsligt med dåligt samvete) "Men visst har vi trevligt?"
K: (muntert) "Jaaa, det har vi"
Tystnad från framsätet.
Köpenhamns förorter glimtar förbi. Plötsligt får vi syn på en buss skyltad med Rådhusplatsen, Sara gör en snabb u-sväng och följer efter bussen.
Copilot: "Men den kanske bara ska till garaget"
Sara: (bestämt) "Ja nu kör vi här i alla fall"
Jag bestämmer mig för att vara tyst.
Copiloten: "Nä nu är jag trött på det här"
Plötsligt ropar Sara:"Nu vet jag var vi är! Här ska vi svänga"
Alla:(i mun på varandra)"är du säker på det, ska vi inte åt andra hållet, men där körde vi ju nyss?!"
Sara (BESTÄMT): "Nu kör vi MIN väg"
End of discussion.
Och snart passerar vi Tivoli och alla vet var vi är och är rörande överens om att vi faktiskt visste vart vi var på väg hela tiden. Stämningen är på topp igen och när vi kör över Bron sjunger vi gråtlåtar från 80-talet (Against All Odds, Careless Whisper, nån slänger fram Total Eclipse of My Heart, Jackie med Ratata...) och lovar varandra att SNART ska vi åka till Köpenhamn igen... Men då tar vi nog tåget.
Och jag lovar att INTE agera vägvisare igen.
(Tack för en härlig eftermiddag, mina allraallra käraste bästa sötaste väninnor, puss&kram och tack för skjutsen till tåget-detta inlägg är HELT tillägnat er!)
Fyra kvinnor i 32-40-årsåldern sätter sig i en bil i ett underjordiskt garage i centrala Köpenhamn. Dagen har ägnats åt shopping på hög nivå: klänningar, ett oräkneligt antal tröjor, husgeråd, skor, handdukar (Marimekko rules), snittblommor, ja till och med en tweeddräkt slank med... (som är både snygg och användbar, Sara). Dock ingen väska denna gång. Inte en enda - vad hände?? NÅVÄL: humöret är på topp, vi är lite svettiga, alla är nöjda med sina inköp, blodsockerhalten är på god nivå även om lite godis inte hade suttit fel. Liksom i Lackalänga stänger kiosken i Köpenhamn tidigt.
Men när vi kommer upp ur garaget händer något. Jag känner mig säker på väderstrecken och tjoar glatt från baksätet:
"Sväng höger, jag vet vart vi ska".
Omedelbart inser alla att vi inte har någon aning om var vi är.
Chauffören, vi kan kalla henne Sara, säger spänt:
"Okej, jag litar på dig."
K, som sitter bredvid mig i baksätet säger glatt:
"Ja jag säger ingenting"
Från passagerarsätet därframme, där den "åksjuka" Co-Piloten sitter hörs otaliga instruktioner:
"Nu svänger vägen, o akta där kommer en cykel, nu blir det rött här framme..."
Saras grepp om ratten hårdnar.
"Jag tycker inte om det här" muttrar hon.
K: (muntert) "Nu är vi på Norrebro tror jag, titta där går en liten tant med en kasse, hon har nog en molotov-cocktail i den". Förskräckta skrik från framsätet.
Jag: " Men sväng vänster nudå"
S: (irriterat)" Varför skyltar de inte i den här stan?!"
Jag: (osäkert) "men jag är HELT säker på att vi är på rätt väg"
K: (muntert) "Ja jag har ingen aning"
Copilot: "Nu måste du bromsa, blinka nudå, akta bussen"
Jag: "Vi kanske ska stanna och fråga nån"
Alla: (i falsett) "NEJ!! Usch här verkar JÄTTEskumt"
K: (muntert) "Nu skulle det varit bra med en GPS"
Det blir tyst i bilen. Sara lutar sig lite framåt och spanar efter skyltar. Copiloten mumlar instruktioner lite för sig själv, jag inser att jag faktiskt inte har någon aning och K gnolar en liten melodi och gäspar.
Jag: (ängsligt med dåligt samvete) "Men visst har vi trevligt?"
K: (muntert) "Jaaa, det har vi"
Tystnad från framsätet.
Köpenhamns förorter glimtar förbi. Plötsligt får vi syn på en buss skyltad med Rådhusplatsen, Sara gör en snabb u-sväng och följer efter bussen.
Copilot: "Men den kanske bara ska till garaget"
Sara: (bestämt) "Ja nu kör vi här i alla fall"
Jag bestämmer mig för att vara tyst.
Copiloten: "Nä nu är jag trött på det här"
Plötsligt ropar Sara:"Nu vet jag var vi är! Här ska vi svänga"
Alla:(i mun på varandra)"är du säker på det, ska vi inte åt andra hållet, men där körde vi ju nyss?!"
Sara (BESTÄMT): "Nu kör vi MIN väg"
End of discussion.
Och snart passerar vi Tivoli och alla vet var vi är och är rörande överens om att vi faktiskt visste vart vi var på väg hela tiden. Stämningen är på topp igen och när vi kör över Bron sjunger vi gråtlåtar från 80-talet (Against All Odds, Careless Whisper, nån slänger fram Total Eclipse of My Heart, Jackie med Ratata...) och lovar varandra att SNART ska vi åka till Köpenhamn igen... Men då tar vi nog tåget.
Och jag lovar att INTE agera vägvisare igen.
(Tack för en härlig eftermiddag, mina allraallra käraste bästa sötaste väninnor, puss&kram och tack för skjutsen till tåget-detta inlägg är HELT tillägnat er!)
Saker man ser utmed vägarna i Norra Skåne
Idag har jag varit i den lilla orten i Norra Skåne.
Man ser en del mer eller mindre märkliga saker på vägarna dit, här kommer dagens Top Ten!
1. Män som kissar. Det är män i alla åldrar som parkerar sin bil, helst i öppen terräng, och ogenerat låter sitt vatten medan de bligar ut på trafiken. Vad är det som gör att män tycker att detta är okej? Jag brukar tuta precis när jag passerar så att de hoppar/rycker till lite och förhoppningsvis kissar de lite på sitt byxben. Rätt åt dem :-p. Varför stannar de inte vid något buskage i alla fall.
2. Folk på cykelsemester. Fortfarande. Verkar kallt och tråkigt.
3. Folk som liftar. Verkar också kallt och tråkigt och lite farligt.
4. Två hus som ligger så tätt så att en människa nog knappt kan gå mellan dem. Jag har hela tiden trott att det ena huset skulle rivas, men det verkar inte så. Någon måste ha räknat fel, MYCKET fel. Vänt på tumstocken typ. Eller är det kanske en släktfejd som urartat?
5. OERHÖRT vacker skog särskilt så här på hösten. Rött, gult, orange. Way to go Nature!!
6. Lastbilar. Lastbilar. Lastbilar.Lastbilar. Lastbilar.Lastbilar.Lastbilar.Lastbilar. Lastbilar.
7. Loppisar - räknade idag till drygt 10 loppis-skyltar. Alla pekar rätt in i skogen och jag undrar lite om det är några slags Red Neck-aliens som satt ut skyltarna för att lura in oskyldiga ortsbor på pinnstolsjakt i skogen så att de kan opererera bort delar av deras hjärnor (jag har träffat flera ortsbor som verkar sakna delar av hjärnan nämligen)
8. Korvkiosker - oj vad gott med en grillad korv och hemlagat mos på Tages Gatukök när man är lite småhungrig!
9. Rovfåglar. Kan bara typ undulat, svan, domherre , skata och nån mer, men jag begriper att stora fåglar är rovfåglar. Och det räcker för mig.
10. Tyskregistrerade bilar. Vart är de på väg? Var kommer de ifrån? Vet de inte att man kan hyra kanoter i Sverige? Och var förvarar de sin privata kanot hemma i Tyskland? Eller åker de alltid runt med kanoten på taket på sin folkabuss?
Man undrar.
Kul på hjul
Igår var det Cykelfest i Rydebäck. (Faktaruta: en Cykelfest går ut på att man är ca 100 pers som cyklar runt och äter olika rätter hos varandra..., ja inte alla hos alla utan 6 pers på förrätt, 6 pers på huvudrätt osv. En hyfsat avancerad logistikövning. Det hela slutar med att alla samlas i en festlokal för genemsam discodancing och ev öldrickning.)
Följande insikter fick jag igår:
90% av dem som var med igår hade jag aldrig sett förut. Kanske beroende på att de flesta var ca 10-15 år yngre (i 22 årsåldern alltså ;-)) och har barn på dagis. Och ändå bor alla här! Den sociala förmågan peakade för många och det var verkligen trevligt den korta tiden man spenderade ihop på de olika stationerna plus att man fick möjlighet att glo i främmande människors hem och kolla in deras gästtoaletter och finserviser.
Festligaste tröjan hade trycket "Ugglarps Triathlon - 300 m simning, 20 km cykling, 5 km löpning". Vid närmare undersökning berättade tröjbäraren att dessa grenar dock inte behövde utföras samma dag - ej heller samma vecka. Kan det vara nåt för dig, JB?
Bandet som spelade på Strandkrogen (slutstationen) spelade SUPERHÖGT. Med tanke på den låga medelåldern kändes det bra att flera höll för öronen och bad bandet dämpa ljudet på ett ganska vuxet sätt.
Mången smygrökande förälder samlades utanför entren och där utväxlades såväl mentholcigaretter som edsvurna löften om att ALDRIG avslöja för varandras barn att man röker.
Vi hittade våra "riktiga" kompisar efter en stund och dansade lite till ett märkligt Sven-Ingvars/ZZ Top-medley innan vi tog cyklarna hem till dem för kaffe och debriefing. Nattamaten missade vi, men det fick kompenseras med en rejäl frukost i morse.
Men allra trevligast var ändå förrätten hemma hos värdparen - där hade vi kunnat stanna hela kvällen faktiskt - puss & kram till Älgö-familjerna för härligt initiativ!
Idag är jag ganska seg.
Följande insikter fick jag igår:
- Det bor 38 poliser här, och alla 38 känner varandra.
- Trots att vattnet gick redan i vecka 15 så klarade tvillingarna sig alldeles utmärkt och går nu på dagis.
- På det stora läkemedelsföretagets personalfest (vi kan kalla det "McNeil") var maten bättre än underhållningen i år.
- Man kan bygga ett schysst sovrum i ett garage.
- Det borde numera vara totalbrist på fläskfilé i Nordvästra Skåne, då detta var den i särklass populäraste varmrätten.
- Man blir ganska berusad om man hetsdricker flera glas vin på kort tid.
- Ett L kan lätt misstas för ett V (typ Vindögatan i stället för Lindögatan...) - se punkten ovan.
- Att förväxla Lindö med Vindö kan också bero på en "personlig" handstil.
- En parfait bör ställas plant i frysen för att inte se ut som en skidbacke vid servering.
- Martini Rosso Smells Like Teen Spirit.
- Siv & Roger bor inte i affären utan i Påarp.
- Folk i Påarp var inte bjudna på cykelfesten.
90% av dem som var med igår hade jag aldrig sett förut. Kanske beroende på att de flesta var ca 10-15 år yngre (i 22 årsåldern alltså ;-)) och har barn på dagis. Och ändå bor alla här! Den sociala förmågan peakade för många och det var verkligen trevligt den korta tiden man spenderade ihop på de olika stationerna plus att man fick möjlighet att glo i främmande människors hem och kolla in deras gästtoaletter och finserviser.
Festligaste tröjan hade trycket "Ugglarps Triathlon - 300 m simning, 20 km cykling, 5 km löpning". Vid närmare undersökning berättade tröjbäraren att dessa grenar dock inte behövde utföras samma dag - ej heller samma vecka. Kan det vara nåt för dig, JB?
Bandet som spelade på Strandkrogen (slutstationen) spelade SUPERHÖGT. Med tanke på den låga medelåldern kändes det bra att flera höll för öronen och bad bandet dämpa ljudet på ett ganska vuxet sätt.
Mången smygrökande förälder samlades utanför entren och där utväxlades såväl mentholcigaretter som edsvurna löften om att ALDRIG avslöja för varandras barn att man röker.
Vi hittade våra "riktiga" kompisar efter en stund och dansade lite till ett märkligt Sven-Ingvars/ZZ Top-medley innan vi tog cyklarna hem till dem för kaffe och debriefing. Nattamaten missade vi, men det fick kompenseras med en rejäl frukost i morse.
Men allra trevligast var ändå förrätten hemma hos värdparen - där hade vi kunnat stanna hela kvällen faktiskt - puss & kram till Älgö-familjerna för härligt initiativ!
Idag är jag ganska seg.
Det är INTE tjejen i filmen som har skrivit brevet...
Jag måste bara få berätta en sann historia.
Jag satt på ett möte en gång (kanske igår) och diskuterade strategier inför 2008.
Chefen (vi kan kalla honom Hasse) hade en del funderingar kring det här med att gå från strukturbyggande och upprensning och rättning i ledet till att jobba mer lustbetonat och fritt och kreativt.
Han menade att det bara gällde att säga ifrån på skarpen: "Nu ska vi vara kreativa- annars!"
Jag sa då att det är viktigt att alla har förstått den första fasen innan man går vidare till nästa och frågade om gruppen kände till Maslows behovstrappa (helt enkelt att man måste ha de basala behoven på plats innan man kan gå till nästa behovsnivå, lite som att bygga en trappa) och så utvecklade jag lite resonemang kring det i några minuter. Hasse nickade hela tiden instämmande och initierat och det hela avlöpte ganska bra.
Senare samma dag (kanske även det igår) sitter Hasse och jag i ett annat möte med några andra personer. I en diskussion om en helt annan sak hoppar Hasse upp till tavlan och börjar rita en triangel. Sen vänder han sig om och säger:
"Ni känner väl till Pavlovs behovspyramid?"
Alla ser förvirrade ut, jag inser att Hasse är på hal is och väser lite halvhögt i mungipan "Du menar MASLOWS TRAPPA" och Hasse stirrar på mig med tom blick och säger sen:
"Ja visst ja, PABLO menar jag. Alltså Pablos pyramid känner ni till den?"
Någon sa faktiskt " ja" lite osäkert.
Oj vad jag skrattade inombords.
Samtidigt väcks en fråga: läser man inte om Maslow när man läser nationalekonomi? Eller kan man anta att det tillhör allmänbildningen ändå? I don't know.
Men jag vill inte ha Hasse i mitt TP-lag, det är ett som är säkert.
(Namnen i inlägget är fingerade och Hasse heter egentligen något helt annat)
Jag satt på ett möte en gång (kanske igår) och diskuterade strategier inför 2008.
Chefen (vi kan kalla honom Hasse) hade en del funderingar kring det här med att gå från strukturbyggande och upprensning och rättning i ledet till att jobba mer lustbetonat och fritt och kreativt.
Han menade att det bara gällde att säga ifrån på skarpen: "Nu ska vi vara kreativa- annars!"
Jag sa då att det är viktigt att alla har förstått den första fasen innan man går vidare till nästa och frågade om gruppen kände till Maslows behovstrappa (helt enkelt att man måste ha de basala behoven på plats innan man kan gå till nästa behovsnivå, lite som att bygga en trappa) och så utvecklade jag lite resonemang kring det i några minuter. Hasse nickade hela tiden instämmande och initierat och det hela avlöpte ganska bra.
Senare samma dag (kanske även det igår) sitter Hasse och jag i ett annat möte med några andra personer. I en diskussion om en helt annan sak hoppar Hasse upp till tavlan och börjar rita en triangel. Sen vänder han sig om och säger:
"Ni känner väl till Pavlovs behovspyramid?"
Alla ser förvirrade ut, jag inser att Hasse är på hal is och väser lite halvhögt i mungipan "Du menar MASLOWS TRAPPA" och Hasse stirrar på mig med tom blick och säger sen:
"Ja visst ja, PABLO menar jag. Alltså Pablos pyramid känner ni till den?"
Någon sa faktiskt " ja" lite osäkert.
Oj vad jag skrattade inombords.
Samtidigt väcks en fråga: läser man inte om Maslow när man läser nationalekonomi? Eller kan man anta att det tillhör allmänbildningen ändå? I don't know.
Men jag vill inte ha Hasse i mitt TP-lag, det är ett som är säkert.
(Namnen i inlägget är fingerade och Hasse heter egentligen något helt annat)
Mrs Hyde åker Pågatåg
Klockan är 7.59 när jag parkerar cykeln vid stationen.
Tåget går 8.03. En del av mina bekanta hävdar att jag är både tidsoptimist och har noll ekonomiskt sinne, men jag är typ aldrig för sen till tåget och jag har aldrig tjuvåkt utan betalar biljetten utan knot. Borde kanske blivit lokförare då tågresande tycks stärka min karaktär i det avseendet.
8.01 - släntrar ner på perrongen, känner igen de andra pendlarna. Undrar när man ska börja hälsa på sina medpendlare? Finns det någon pendlar-etikett för detta?
8.02 - DINGDONG - "Tåget mot Malmö är cirka tre minuter försenat" - oj vad ovanligt och förvånande. De kan lika gärna ändra tidtabellen till 8.06 så slipper de ropa ut det varje dag.
Förvandlingen börjar....
8.06 - tågat rullar in. Jag går direkt och sätter mig i Tysta Kupén, i färdriktningen, och tar upp min bok. Gött, 50 minuter för mig själv.Jag känner mig nöjd.
8.10 - i Glumslöv stiger två damer på. De pratar. Ganska mycket. Jag lutar mig fram och säger "ursäkta men detta är TYSTA kupen". Damerna blir generade och tystnar. Jag känner mig nöjd.
8.28 - i Kävlinge kliver 53-årsherre med flottigt hår, TV-glasögon och tummad portfölj på i sällskap med kollega/kamrat/partner med ryggsäck och ganska fånig keps. Trots att Tysta Kupén har ett antal tomma platser tar Flottmannen sikte på platsen bredvid min och säger "är det ledigt här" Jag suckar högt, och plockar MYCKET långsamt bort min datorväska, kofta och I-pod och ser lidande ut när Flottmannen och hans kompis sätter sig. Plötsligt lutar sig Kepskompisen/partnern/kollegan fram mot mig och viskar: "Kan vi byta plats, jag vill gärna åka på rätt håll?" Jag svarar iskallt "Nej det kan verkligen vi inte" och fortsätter läsa i min bok. Jag känner mig nöjd.
Kepskompisen blänger surt på mig. Jag ignorerar honom totalt. Flottmannen petar tänderna med naglarna och smackar på ett otrevligt vis - MEN HALLÅ, det är TYSTA KUPEN inte OSYNLIGA kupen! Jag tar lite mer av armstödet så att Flottmannen får luta sig lite ut i gången och får en knuff när konduktören går förbi. Jag känner mig nöjd.
I Lund kliver paret av och lämnar lätt doft av svett efter sig. De transpirerade säkert lite extra bara för att hämnas. Genom fönstret ser jag en gammal kollega som styr kosan mot Tysta Kupen... "nejnejnej" tänker jag" kom inte hit!" och låtsas tokläsa i min bok samtidigt som jag sneglar åt sidan... den gamla kollegan går förbi och jag slipper vara trevlig. Jag känner mig nöjd.
8.47 - tåget rullar in på Malmö Central och jag tar min 7-minuterspromenad till kontoret vilket är exakt den tid som behövs för att jag ska bli normal igen, håret på insidan av handflatorna och huggtänderna försvinner (tänk Wolverin i X-Men alt Mr Smith i Matrix) och jag är mitt vanliga vänliga jag igen...
Tåget går 8.03. En del av mina bekanta hävdar att jag är både tidsoptimist och har noll ekonomiskt sinne, men jag är typ aldrig för sen till tåget och jag har aldrig tjuvåkt utan betalar biljetten utan knot. Borde kanske blivit lokförare då tågresande tycks stärka min karaktär i det avseendet.
8.01 - släntrar ner på perrongen, känner igen de andra pendlarna. Undrar när man ska börja hälsa på sina medpendlare? Finns det någon pendlar-etikett för detta?
8.02 - DINGDONG - "Tåget mot Malmö är cirka tre minuter försenat" - oj vad ovanligt och förvånande. De kan lika gärna ändra tidtabellen till 8.06 så slipper de ropa ut det varje dag.
Förvandlingen börjar....
8.06 - tågat rullar in. Jag går direkt och sätter mig i Tysta Kupén, i färdriktningen, och tar upp min bok. Gött, 50 minuter för mig själv.Jag känner mig nöjd.
8.10 - i Glumslöv stiger två damer på. De pratar. Ganska mycket. Jag lutar mig fram och säger "ursäkta men detta är TYSTA kupen". Damerna blir generade och tystnar. Jag känner mig nöjd.
8.28 - i Kävlinge kliver 53-årsherre med flottigt hår, TV-glasögon och tummad portfölj på i sällskap med kollega/kamrat/partner med ryggsäck och ganska fånig keps. Trots att Tysta Kupén har ett antal tomma platser tar Flottmannen sikte på platsen bredvid min och säger "är det ledigt här" Jag suckar högt, och plockar MYCKET långsamt bort min datorväska, kofta och I-pod och ser lidande ut när Flottmannen och hans kompis sätter sig. Plötsligt lutar sig Kepskompisen/partnern/kollegan fram mot mig och viskar: "Kan vi byta plats, jag vill gärna åka på rätt håll?" Jag svarar iskallt "Nej det kan verkligen vi inte" och fortsätter läsa i min bok. Jag känner mig nöjd.
Kepskompisen blänger surt på mig. Jag ignorerar honom totalt. Flottmannen petar tänderna med naglarna och smackar på ett otrevligt vis - MEN HALLÅ, det är TYSTA KUPEN inte OSYNLIGA kupen! Jag tar lite mer av armstödet så att Flottmannen får luta sig lite ut i gången och får en knuff när konduktören går förbi. Jag känner mig nöjd.
I Lund kliver paret av och lämnar lätt doft av svett efter sig. De transpirerade säkert lite extra bara för att hämnas. Genom fönstret ser jag en gammal kollega som styr kosan mot Tysta Kupen... "nejnejnej" tänker jag" kom inte hit!" och låtsas tokläsa i min bok samtidigt som jag sneglar åt sidan... den gamla kollegan går förbi och jag slipper vara trevlig. Jag känner mig nöjd.
8.47 - tåget rullar in på Malmö Central och jag tar min 7-minuterspromenad till kontoret vilket är exakt den tid som behövs för att jag ska bli normal igen, håret på insidan av handflatorna och huggtänderna försvinner (tänk Wolverin i X-Men alt Mr Smith i Matrix) och jag är mitt vanliga vänliga jag igen...
The heat is on
Pressen känns enorm.
C har mailat en massa folk om min blogg och det slår mig nu att människor faktiskt LÄSER den. Vet inte vad jag tänkte på. Kanske dagbok vore bättre ändå - men är man exhibitionist så är man... Dessutom tråkigt att skriva för hand och segt när man hellre vill kolla på David Letterman innan man somnar.
Läste nyss Annas blogg (Anna är 18 och brorsdotter till C). Hon skriver bara SÅÅ bra. Och föredömligt kort. Och roligt. Men så hade hon ju högsta betyg i ALLA ämnen när hon tog studenten från NA-programmet (vilket hon förmodligen inte vill att jag skriver men jag skriver det ändå - snyggt jobbat tjejen!!!).
Själv knaprade jag mig upp till 4,5 om jag räknade bort gympa och matte. Hoppas hela intresseklubben antecknade det nu. :-)
Denna veckan måste jag förmodligen jobba lite också, men jag går och värper på frågan om vatten på flaska alternativt att berätta om mitt bitchbeteende (in a bad way) på Pågatåget. Allt är möjligt.
Tack för kommentarer - tar gärna emot fler! Man klickar bara på Kommentarer - finns längst ner under varje inlägg - och skriver in sitt lilla meddelande. Det är inte så svårt, Janne.
Ha en härlig måndag!
Funderingar om friidrott
VM i Osaka (inte Ostkaka som nån trodde att det hette) går mot sitt slut. Det har varit härligt och skolkfaktorn mycket hög på jobbet där spel-Annika, controllersarna Johan&Fredrik och jag har har haft mången trevlig stund nere vid TV:n. I fredags avbröt jag till och med ett möte med min chef med orden "Nehej du, nu ska Johan Wissman springa om fem minuter så nu kan jag inte sitta här längre". Han är redan övertygad om att jag inte är klok i huvudet så han såg inte helt förvånad ut.
Johan sprang ju för kung och fosterland och Rydebäck så det var värt att bryta mötet tycker jag. Chefen syntes inte till, men spel-Annika och Johan&Fredrik var förstås där och vi firade placeringen med caffelatte och chokladbitar som vi snodde i konferenskylskåpet.
Några funderingar som har uppstått under detta VM och även tidigare är:
Vem flätar de svenska flickornas hår - är det Yannick Tregaro som har en liten mobil salong med sig?
Och hur är det egentligen med klädkoden för de manliga idrottarna? Den pösiga shortsbyxan är populär hos långdistansare, vilket egentligen är konstigt för det borde ju skava mer på insidan av låren. Inom höjdhopp förekommer den höga knästrumpan (inte så snyggt - ser ut som om de snott strumporna på nån förlossningsavdelning) - varför? Den hela kroppsstrumpedräkten är både spännande och obehaglig - ofta avslöjar den mer än vad man vill veta, särskilt på 100-meters-killarna som kör extremtajt och tveklöst Elvis Presley (dvs utan kallingar). (Såg till och med en med LUVA på sin dress, vilket fick honom att se ut som en vilsegången shorttrackskridskoåkare.) Man blir lite rädd, det blir liksom väldigt mycket testosteron på en gång.
Varför byter Stefan Holm tröja mellan alla hopp? SÅ svettig hinner han väl inte bli, och för övrigt tycker jag att han ska ansa armhålan lite - visst vi är också glada när det går bra men vi vill inte ha en stor hårbuske i fokus när Stefan gör segergesten. Även stavhopparna bör tänka på detta.
Hur får stavhopparna bort klisterklibbet? Ett problem som jag själv har erfarenhet från den gång jag var ankare i Helsingkronas dragkampslag på Siste April... och det får mig osökt in på min favorit-underdogs: slägg-, kul- och diskuskastarna. Det finns något rörande över dessa bamsar som håller på med de minst sexiga och inkomstinbringande sporterna av dem alla. Stora och tjocka och tusanstarka ger de allt och höstar iväg sina grejor dit pepparn växer och persar och vinner - och sen får de knö in sig i turistklass på planet hem medan 100-meterslöparna åker i egna pimpade privata jetplan fyllda med champagne, blingbling och tjejer i bikini... KANSKE är det så. Men jag hejar lite extra på dem bara för det.
Men mina största favoriter är nog ändå 10-kamparna. Mumsfillibabba och duktiga idrottsmän också.
Friidrotten har gett mig så mycket sa Kajsa Bergqvist häromdagen - kan inte annat än att hålla med. Det finns så många aspekter förutom den sportsliga prestationen.
Längtar redan till OS.
Johan sprang ju för kung och fosterland och Rydebäck så det var värt att bryta mötet tycker jag. Chefen syntes inte till, men spel-Annika och Johan&Fredrik var förstås där och vi firade placeringen med caffelatte och chokladbitar som vi snodde i konferenskylskåpet.
Några funderingar som har uppstått under detta VM och även tidigare är:
Vem flätar de svenska flickornas hår - är det Yannick Tregaro som har en liten mobil salong med sig?
Och hur är det egentligen med klädkoden för de manliga idrottarna? Den pösiga shortsbyxan är populär hos långdistansare, vilket egentligen är konstigt för det borde ju skava mer på insidan av låren. Inom höjdhopp förekommer den höga knästrumpan (inte så snyggt - ser ut som om de snott strumporna på nån förlossningsavdelning) - varför? Den hela kroppsstrumpedräkten är både spännande och obehaglig - ofta avslöjar den mer än vad man vill veta, särskilt på 100-meters-killarna som kör extremtajt och tveklöst Elvis Presley (dvs utan kallingar). (Såg till och med en med LUVA på sin dress, vilket fick honom att se ut som en vilsegången shorttrackskridskoåkare.) Man blir lite rädd, det blir liksom väldigt mycket testosteron på en gång.
Varför byter Stefan Holm tröja mellan alla hopp? SÅ svettig hinner han väl inte bli, och för övrigt tycker jag att han ska ansa armhålan lite - visst vi är också glada när det går bra men vi vill inte ha en stor hårbuske i fokus när Stefan gör segergesten. Även stavhopparna bör tänka på detta.
Hur får stavhopparna bort klisterklibbet? Ett problem som jag själv har erfarenhet från den gång jag var ankare i Helsingkronas dragkampslag på Siste April... och det får mig osökt in på min favorit-underdogs: slägg-, kul- och diskuskastarna. Det finns något rörande över dessa bamsar som håller på med de minst sexiga och inkomstinbringande sporterna av dem alla. Stora och tjocka och tusanstarka ger de allt och höstar iväg sina grejor dit pepparn växer och persar och vinner - och sen får de knö in sig i turistklass på planet hem medan 100-meterslöparna åker i egna pimpade privata jetplan fyllda med champagne, blingbling och tjejer i bikini... KANSKE är det så. Men jag hejar lite extra på dem bara för det.
Men mina största favoriter är nog ändå 10-kamparna. Mumsfillibabba och duktiga idrottsmän också.
Friidrotten har gett mig så mycket sa Kajsa Bergqvist häromdagen - kan inte annat än att hålla med. Det finns så många aspekter förutom den sportsliga prestationen.
Längtar redan till OS.
