Dagens nostalgitripp
Utanför mitt rum på jobbet (där alla sitter i landskap utom jag och finanschefen som har egna rum, vilket i sig är helt tokigt för jag ÄÄLSKAR landskap och alla andra tycks HATA det... förmodligen har jag rum för att jag är Viktig. Eller Störig. Eller Hemlig. Eller en kombination av alla tre.) NÅ! Utanför mitt rum på jobbet sitter ett gäng killar i 24ochetthalvt-års-åldern. Idag bestämde de sig för att spela lite musik på jobbet.
Och vad händer? Jo rätt som det är hör jag Chicago - "You´re the Inspiration", Live Aid - "We are the World", "More than Words" med de där hårdrockiga killarna som sjöng så fint... till och med Barry Manilows "Mandy" (for det var han som gjorde den först) och Whitney som var så bra innan hon började knarka. 80-talets Britney liksom. (Whitney, Britney -kanske har det med namnen att göra, men utför går det tydligen oavsett hur bra det än började...) "Oo, I wanna dance with somebody, I wanna feel the heat with somebody"
Jag fick flashbacks.
Jag såg mig själv på nationens dansgolv, iklädd en knallcerise satindräkt med JÄÄTTEbreda axlar och en snäv lång kjol, dinglande plastörhängen (druvklasar i rosa plast, skitsnyggt) och skyhöga lackpumps. Fönat stort hår med blonda slingor.
Så rätt, så läcker har jag nästan aldrig varit efter det.
Jag sjöng med i texterna för full hals, jag dansade lite vid skrivbordet.
Killarna blev lite rädda. De frågade försynt om de skulle dämpa ljudet.
"NEJ" skrek jag , flammig ända ner på halsen, "detta är ju SÅ BRA! Höj HÖJ för jössenamn!"
Men vi kör bara lite ironisk dagismusik, sa de.
DAGISMUSIK.
Sällan har en entusiasm slocknat så fort. Jag såg på dem och insåg - jag kunde varit er mor om jag hade haft otur. När jag drack tequila och dansade till "I´m so excited" med mina tjejkompisar i Lund så att det rasslade om alla våra Madonna-armband - då hade de här grabbarna inte ens börjat skolan.
Ett vägskäl uppstår i det här läget . Antingen kryper man in i sitt rum och känner sig lastgammal ELLER så fortsätter man dansa till "I knew You Were Waiting" med Aretha och George Michael och står för sitt 80-tal.
Jag valde det senare - för jag var där!
Och vi som var med då, vi kan se förbi Georges tveksamma drogintagande och Arethas tilltagande fetma, vi kan acceptera att Right Said Fred-Fred är skallig på riktigt nuförtiden. Vi kan säga nej till PeterPan-stövlar och axelvaddar - been there, done that. För inom oss, o inom oss så är vi fortfarande lika snygga som vi var då.
Och i de flesta fall snyggare.
Men om någon vet vad som hände med Ben Marlen, så får ni gärna höra av er.
Ben Marlene är numera VD för något stort musikförlag. Han uppges vara oerhört framgångsrik.
För övrigt var vi ett rätt stort gäng som aldrig var inne i den där 80-talssvängen. Vi som istället lyssnade på Genesis, Rainbow, Rush, Huey Lewis, Yes, Gentle Giant och lite annat gott och blandat.
Men käre bror - allt på 80-talet är väl 80-tal oavsett genre? Jag vill minnas en ung man med midjekort silverfärgad kavaj och uppkavlade ärmar, collegebågar och en ganska fluffig frisyr... Och jag lyssnade faktiskt också på Genesis, men man kanske inte dansade så mycket till det...
Notera också hur skojigt det är att just detta inlägg följs av reklam för såväl behanldng mot håravfall som rundborsten som var ett måste på 80-talet.
Men hette han verkligen Ben Marlene?
Risk för att jag måste uppsöka närmaste närakut (blir väl den i Nacka då) då jag precis har rest mig från golvet och ser över skadorna jag kanske fått då jag ramlade av stolen för att jag började skratta hysteriskt vid minnet av mig själv som jätteläcker tjugo-nånting i studentlivet i Lund på 80-talet. Stoooora örhängen, mycket Oscar de la Renta, knallrött läppstift, breda axelvaddar, uppkavlade kavajärmar med matchande foder, brett bälte i midjan, skipants och pumps, tupperat och sprejat hår...
Du, Magda, kommer du ihåg Italien...
:-) (Där satt den!)
Vilket härligt inlägg! Lite roligt, lite nostalgiskt och lite tänkvärt... Lite så som de avslutar varje avsnitt av "Desperate Housewives". ;)
Jag var ju inte i Lund när det begav sig med Madonna, Whitney, Samantha Fox och de däringa. Men på fritidsgården i Moheda var jag nog en av de coolaste, mest armbandsrasslande tjejerna. Jag hade jättetuffa neonrosa torgvantar, som på sommaren byttes till dito rosa i spets. Suck...
Kram
Sara
Alltså - jag vill å det bestämdaste tillbakavisa ryktet om jag någonsin ägt en silverfärgad kavaj.
...och jo förresten. Jag har för mig att Ben Marlene egentligen heter Bernt Malén.
Han använder idag sitt riktiga efternamn, men fortfarande sitt mer artistiska förnamn "Ben".
Ohhhh, den rosa dräkten kommer jag ihåg. Jag fick låna den på Knaden & Cinnas bröllop. Åh vad snygga vi var, hade också vindruvsklaseörhängen som dinglade i takt med discodunket. Visst har vi överseende med George även om jag skulle vilja ta honom i örat och tala om för honom a´tt han är bra som han är och behöver inte hålla på med strunt. Var jag så duktig på att sjumga skulle jag sjunga hela dagarna.
