Magdas Blogg

Det har klagats lite. Mina inlägg är för långa och på foto ser jag enligt uppgift ut som om jag var hämtad direkt ur Blairwitch Project.

Så nu blir det kortare. Och ett annat kort är inlagt, hoppas det faller på läppen.

Fast jag har snyggare frisyr i verkligheten om jag får säga det själv. Men allt är ju bättre i verkligheten nästan.

Jag var på föräldramöte igår. Att gå på föräldramöte är lite grann som att ringa till vårdcentralen - man gör det så sällan så man hinner glömma hur irriterad man alltid blir och går alltså dit glad i hågen för att sen komma hem och undra vart världen är på väg. Så här gick det till igår:
Alla föräldrar samlades i den nya tillbyggda delen av skolan som våra barn numera spenderar sina dagar i. Lärarna bjöd på salta pinnar och cider, men eftersom ett gäng föräldrar parkerat sig i en stor klump runt bordet där pinnarna fanns så kom ingen annan riktigt åt det utan att tränga sig igenom klumpen. Jag misstänker att det var Fotbolls-föräldrarna, för papporna hade träningsoverallsjackor på sig och mammorna var så där aggressivt äppel-käcka som fotbollsföräldrar kan vara ibland. Man fick kika på lokalerna som verkligen var jättefina - jag hamnade i släptåg med några som diskuterade när det skulle bli inbrott i musiksalen...  Därefter skulle de nya lärarna presentera sig. Det var några flickor i hästsvans och låga jeans som skulle ha NO och franska och de såg inte ut att vara en dag över 21 och alla föräldrar log sådär vuxen-vänligt och tänkte att "HJÄLP hur ska detta gå jag kan ju vara MOR till henne..." Så traskade vi in i ett klassrum - (ju äldre barnen blir desto mer bleknar minnet av föräldramöten på dagis då man satt dubbelvikt på pyttesmå stolar i dockrummet med knäna i hakan och gick därifrån lätt illamående efter att ha ätit de torra muffins som någon arbetstränande-på-25%-fröken hade bakat med barnen på dagen... Fröknarna som arbetstränade hade ofta stödkrage eller såna där skenor på armarna och stora T-shirtar med djurtryck på... NÅVÄL!) När alla föräldrar satt sig uppstod som vanligt en pinsam tystnad tills dess att någon lärare börjar informera. Flicklärarna var rosiga om kinderna och skrev upp viktiga fakta på whiteboard-tavlorna med tydlig stil. Men så händer det som alla väntar på:  någon förälder ifrågasätter varför eleverna inte fått något schema och då glor alla andra på den personen och säger - det har de väl visst fått. Särskilt Föräldrarna Till De Duktiga Eleverna tittar lite menande på varandra och himlar med ögonen på värsta Mr Bean-vis och ganska snabbt räknar man ut vilken förälder det är och vilket barn det har i klassen och jojo - startskottet har gått till att kommentera varandras inlägg i debatten. Det är ju tyvärr så att Störiga Barn ofta har Störiga Föräldrar också. Föräldrar till de Duktiga Eleverna kommer ALLTID på föräldramöten, gärna båda och ibland även mor- och farföräldrar. De Störiga barnens föräldrar kommer ibland inte alls och kan ibland uppträda som om de vore litelite fulla... Den ena mer korkade kommentaren efter den andra far genom luften och lärarna börjar hata vuxna på riktigt (det är väl antagligen därför de valt att jobba med ungdomar). De Störiga Föräldrarna frågar ingående hur man får MVG i matte och De Duktiga Elevernas Föräldrar tänker i sitt stilla sinne att "du kanske se till att ditt barn överhuvudtaget kommer till skolan innan du börjar fundera på betygskriterier för MVG..." Någon IT-initierad pappa frågar alltid om tillgången på datorer och har alltid någon kompis med sig som han kan fortsätta diskutera IT-relaterade frågor med trots att man gått in på ett nytt ämne. Stämningen är spänd. Plötsligt är mötet slut och vi uppmanas att mingla, vilket ger möjlighet för de kostymklädda pappor som kommer för sent med slipsen fladdrande och något vilt i blicken efter att ha parkerat Volvon olagligt ute på gatan, att uppdatera sig på vad som sagts... Efter mötet cyklar De Duktiga Elevernas Föräldrar hemåt (vissa har cykelhjälm) och De Störiga Elevernas Föräldrar tar en cigg på skolgården innan de tar bilen de 150 meterna hem....

Nästa föräldramöte är till våren. Då får barnens pappa gå dit.

Intet mänskligt skall vara mig främmande, brukar min mamma säga.

Och nu ska även jag, vid 42 års ålder och ivrigt påhejad av min älskade C, börja BLOGGA! Känns pirrigt och läskigt och jag snuddar vid tanken på vilka hemska yxmördare och andra stolleprov som eventuellt kommer att läsa min blogg och sen ligga i bakhåll i parkeringsgaraget när jag ska hem från jobbet... Eller om jag kanske blir RIK och BERÖMD och höjd till skyarna för mina härliga och roliga tankar som jag delar med mig av till resten av världen... Vi får väl se. Syftet med min blogg är inte att föra nån slags dagbok utan mer fundera, reflektera och klura på olika fenomen som jag stöter på i min vardag. Allltid roar det nån!
Men tanken med bloggen väcktes framförallt efter mitt minst sagt tafatta försök att börja Face-booka. Jag, som aldrig varit på My Space eller nån annan community, hörde talas Face-booking en dag på radion (faktaruta: jag lyssnar på P3 HELA TIDEN) och helt plötsligt blev jag lite sugen på att testa - alla andra gör det tydligen så varför inte jag? Och de verkade ha så roligt också. Så in på Facebook-sidan och lägga upp ett konto och... ja sen satt jag där och stirrade fånigt på skärmen. Vad gör jag nu? Hade INGEN aning, hittade ingen information annan än min egen tråkiga, torra sida där det inte ens finns en bild på mig utan bara ett frågetecken. Men det visade väl ganska bra hur jag kände mig. Så plötsligt får jag ett meddelande! Det kom från min syster i London och det stod:
"jamen halla! du maste ju gora nagot har!
har du inte nagra ungdomliga vanner? eller vill du ha nagra av mina?"

Jag fick tre grå hår med en gång. Hur hon hittade mig på Facebook är och förblir ett mysterium.
Hon har ungefär 200 "vänner" länkade till sin Facebook-sida. Jag har en. Det är min syster. Förresten är det väl lite väl mobbigt att det står hur många "vänner" man har - särskilt om man bara har 1...

Det enda jag kom på var att jag skulle lägga in att Masjävlar är min favoritfilm... får väl se om man blir inbjuden till något chattrum med andra som gråter när de ser den filmen , precis som jag...

Så nu satsar jag på bloggande ett tag, här bestämmer jag formatet och innehållet! Snart kommer fler reflektioner om kända ämnen som stiltips för idrottsmän, tysta kupén, bilvett, varför läkarserier är så bra, ögonblicksbilder från köpcentra, språkvård - men kanske också berättelser om förnedrande provrumsupplevelser, reseberättelser och annat smått och gott...

This is a new beginning, som det heter i visan.

Snart tillbaka.